”I hope to live in peace” – återbesök i Almaleh
Vi åker ut till Almaleh för att hälsa på familjerna som blev av med sin vattentank, för att ge dem era hälsningar och diskutera vad vi skulle använda de insamlade pengarna till. Vi hade hört att de redan hade fått en ny vattentank och att pengarna som samlats in borde läggas på något annat.
När vi traskar upp mot tälten ser vi mycket riktigt en vattentank placerad lite längre bort. Vi blir inbjudna till ett utav tälten och får te.
Jag gav alla hälsningar till dem. De ni skrev på bloggen. De tackade så mycket för er solidaritet och några utav barnen skrev några hälsningar tillbaka.
”Thank you and I hope that we will be able to live in peace” – Iman
”I love you so much and I hope you can help us” – Masht Mahmoud
”In the name of the mercyfull God, I love you so much and I hope you can visit us someday with the internationals who come to support us and protect our watertank.” – Amel
”Hello friends! I´m a Palestinian child and I live in Jordan Valley. I love you and I hope that you will visit us. I hope to live in peace.”- Waid
Eftersom familjen redan har en ny vattentank, har vi kommit fram till att lägga pengarna på att köpa och bygga upp en lekplats för barnen i Almaleh. Att sätta upp en lekplats är också ett sätt att behålla mark. Risken att militären skulle riva en lekplats är ganska liten då det skulle ge väldigt dålig publicitet.
Rapport från grotta i Tana. Om bosättarvåld och upprepade demoleringar.
”Vi bor i den här grottan sedan generationer tillbaka och när jag dör kommer förhoppningsvis mina barn att ta över den. Vi kan inte flytta in till byn. Mina får behöver öppen mark för att beta.”
Vi är på besök i byn Khirbet Tana för att träffa några av de sex beduinfamiljer som bor kvar under sommaren trots 40 graders hetta. Tana ligger sydöst om Nablus, nära Jordandalen och invånarna lever i grottor, utan elektricitet eller rinnande vatten. De livnär sig på olivträd och får. På vintern bor det runt 250 personer i området, men nu på sommaren flyttar de flesta upp i bergen för att få det svalare. Hos varje familj får vi komma in för dricka te och de försöker bjuda oss på egenodlad tobak.
Byn är omringad av två bosättningar, Mahmara och Etimar. Bosättarna i Etimar kommer med jämna mellanrum ner till byn för att bränna olivträd, skjuta byns får eller kasta sten på invånarna.
”I morse klockan 10 kom soldater hit för att bada i vår vattenkälla,” berättar en kvinna för oss. Soldater och bosättare badar ofta i källan på sommaren vilket förstör vattnet och tvingar invånarna att köpa dyra vattentankar. Vi får se foton på bosättare på väg ner mot källan. De har med sig maskingevär och ibland hundar som de låter bada i källan. Att de badar i källan är inte bara kostsamt utan också en skymf mot palestinierna som sätter stor värde vid renhet.
Tana är en del av Area C som enligt Oslo-avtalet innebär israelisk civil och militär kontroll. Israel hävdar att Tana är en militär zon, men det har aldrig skett några militärövningar i området. Tana är ett strategiskt viktigt område eftersom man därifrån ser flera mil ut över Jordandalen.
Den rivna skolan i Tana.
År 2005 och 2010 förstörde den israeliska militären alla byggnader och grottor i byn. De fyllde igen grottorna med sand och skrot, med bulldozers körde de över byns skola och flera bostadshus och de gjorde sönder alla tält som var till för får. Byns invånare har rensat ur grottorna, men vissa familjer har fortfarande arbete kvar att göra. En man säger att han ska fortsätta reparara grottan efter Ramadan. Ingenting förutom grottorna får byggas upp på nytt. Skolan är idag ett gult plasttält utan möbler. Det enda som militären inte rev var en moské som bevarades eftersom den är över 300 år gammal. Allt annat revs.
Den 20 oktober i år kommer den israeliska domstolen att ta beslut om nya rivningar. Om så händer kommer byborna att bygga upp allt som förstörs. Och så kommer att ske, om och om igen, tills ockupationen får ett slut. De familjer vi träffar försäkrar oss om att de aldrig kommer att flytta från den mark som de alltid har levt på och av. Detta lämnar bara två alternativ till ockupationsmakten, folkfördrivning eller folkmord.
För mer information om Tana läs FN:s rapport från 2011:
http://unispal.un.org/UNISPAL.NSF/0/9A55FFBA1724298B852578340057A2F0
För statistik över hur många palestinier som dödats sedan år 2000:
http://old.btselem.org/statistics/english/
Den veckoliga bosättarturen i Khalil
Gamla staden i Khalil är vacker, fylld av liv och rörelse, färger och dofter. Den har också viktiga religiösa platser, muslimska såväl som kristna och judiska. Varje lördag fylls de trånga gatorna av grupper av judiska turister som vandrar en guidad tur arrangerad av bosättare och som leds av en högt uppsatt rabbin. Mestadels är det amerikanska turister som vill komma i kontakt med sitt judiska arv, men även bosättare och turister från andra ställen kommer.
Vi står och väntar på att turen ska anlända till gamla stan. Stämningen bland soukerna är som vanligt, folk är pratglada och högljudda. Volymen sänks sakta. Där kommer en soldat smygande runt ett hörn, med automatvapnet först, siktandes i alla tänkbara riktningar. Där kommer tjugotalet till, med vapen, stridshjälmar och en militärhund. Sen gruppen av bosättningsturister, alla klädda i sammetskippor och skjortor som lyser nästan onaturligt vitt i de mörka valven. Soldaternas närvaro verkar inte bekomma dem vidare, de lyssnar uppmärksamt på sin guide, ställer frågor, nickar och hmm:ar. Tidigare lördagar har de ibland varit våldsamma och provocerande mot palestinier.
Soldaterna går först, säkrar att inga palestinska våldsmakare kan attackera från höger, vänster, ovanifrån. Som att näten som spänts upp över gatorna inte vore för att skydda från bosättarnas stenar och sopor. Som att det vore palestinier som förlagt vakttorn på de gamla takens hus, för att konstant kunna övervaka. Som om det vore palestinier som häller kokande vatten från sina hus ner på gatan, för att skada folk. För några veckor sedan hängde det en kniv som fastnat i nätet.
Palestinska förbipasserande tvingas gå tryckta mot väggen, stannas och delegeras av soldaterna. Några protesterar, men de flesta sänker blicken och passerar tyst och sammanbitet. Folk i affärer och på furstutrappor mumlar dämpat ”majnoon”, de är galna. Turen avslutas vid en av bosättningen Beit Romanos ingångar, den stora järngrinden stängs efter dem och folk på gatan återgår snabbt till det normala. Soldaterna står kvar ett tag utanför grinden och övervakar gatorna. Sen försvinner också de upp mot bosättningen, för att återkomma med samma procedur igen nästa lördag.
Bilderna är snodda av min ism-kompis Markus
”Every dog has its day”. Att bo granne med en högerextrem sionistpartiledare.
Vi letar oss fram på smala stigar mellan husknutar, under tak av vindruvsrankor och uppför trappor som slingrar sig fram till Hasham Azzeh hus. Vi ska egentligen kunna komma hit, soldater övervakar vägen med kameror och vakttorn. Hasham bor med sin fru Nisrin och deras fyra barn. Nisrin kommer från Saudiarabien och är konstnär. Väggarna i vardagsrummet är täckta av färgglada målningar föreställandes fåglar och blommor, hustak i gamla staden och en veteskörd. Det är vackra tavlor, fridfulla. Men det finns också tavlor med dystrare motiv. En sårad pojke som blöder vid en bäck. Druvplantor med avhuggna stammar. Druvmotivet är taget från familjens trädgård, och vittnar om den svåra situation de lever i.
Huset ligger i direkt anslutning till bosättningar. Hashams bror bor granne med dem, militären har byggt ett vakttorn på hans tak. Han måste klättra nerför stegar och gå genom Hashams trädgård för att komma ut från sitt hem. För några månader sedan bröt brodern axeln när han försökte klättra uppför en mur på vägen hem. Han kunde inte gå den vanliga vägen för att bosättarna kastade stenar.
Hasham och Nisrins närmsta granne är Baruch Marzel, grundaren och ledaren för det högerextrema partiet Jewish National Front. Vi ser hans terass genom trädgrenarna i trädgården. På hans ytterdörr sitter två klistermärken med texten ”I already killed arabs – did you?” och ”God gave us the right to kill arabs”. Enda gången Hasham pratat med honom hamnade de i en argumentation som slutade med att Baruch konstaterade: ”I will kill you. Every dog has its day”.
Familjen lever under konstanta attacker av bosättare. Väggarna har kulhål och vissa fönster är krossade efter de många invasioner som utförts i området. Nisrin har fått missfall två gånger som en följd av bosättarmisshandel. 2006 blev Hashams brorson attackerad av bosättare. De stoppade sten i hans mun och slog honom sedan tills tänder krossades.
Hasham är född i huset och har bott där hela sitt liv. 1984 byggdes bosättarhuset närmast intill. Det ligger på en arkeologisk lämning där det är förbjudet för palestinier att bygga. Det är förbjudet överlag, men lagar gäller ju inte bosättare som bekant. Sedan 2003 har familjen med jämna mellanrum blivit tillfrågade att sälja sitt hem och förra året fick de en konfiskeringsorder. Av säkerhetsskäl har de inte längre rätt till sitt hus. Precis som att det av säkerhetsskäl byggs en apartheidmur längs hela västbanken, upprättas vägblockader och checkpoints. ”Vems säkerhet?” utbrister Hasham. ”Våra barn får inte möjlighet att vara barn, det finns inte ens någonstans att leka!”
Barnen, liksom de vuxna i Tel Rumeida utsätts för konstant psykologisk terror, menar Hasham. Barnen vaknar upp med mardrömmar och kan inte sova med ljuset släckt. ”Men jag lär mina barn motstånd. Jag lär dem att förr eller senare kommer Palestina bli fritt. Men vi måste vara tålmodiga [...] Vi kommer aldrig att ge upp. Vi kommer stanna.”
Fredagsdemo i Kufr Qaddoum
Kufr Qaddoum är en by som ligger i area C, strax utanför Nablus. Det brukade ta 15 minuter att ta sig med bil mellan städerna, men eftersom att vägen går genom en bosättning stängde militären vägen för biltrafik 2003. 2005 stängdes den även för fotgängare. Nu tar resan minst tre gånger så lång tid.
Den illegala bosättningen heter Kedumim och byggdes 1976. Den har ca 3000 invånare och omringar Kufr Qaddoum från fem olika bergstoppar. Avstängningen av vägen innebär stora problem för byborna. 2004 tog de saken till rätten, och sex år senare fick de rätt av den israeliska domstolen. Palestinier har alltså enligt israelisk lag rätt att använda vägen. Trots detta hålls den stängd. Militären hävdar att vägen är osäker att färdas på, då den går genom Kedumim.
Byborna började arrangera en fredlig demonstration varje fredag. Dessa har bemötts med oproportionerligt våld av militären, en av arrangörerna berättar bland annat hur de för ett tag sedan släppte ut sjukt aggressiva militärhundar som de inte kunde kontrollera. I fredags användes tårgas, gummimantlade stålkulor och några varningsskott sköts med skarp ammunition. Tårgasgranaterna sköts, som ofta, lågt och siktades mot personer i demonstrationen. En ung pojke blev skjuten med en gummimantlad kula i sidan, han blödde när han fördes bort till ambulansen. En äldre man som fotograferade träffades av en tårgasgranat i magen, men klarade sig utan allvarliga skador. Tårgas sköts in mot hus och innergårdar där familjer befann sig, olivplantagerna besköts också och fattade eld. 150-200 demonstranter deltog. Efter ungefär två timmar drog sig militären tillbaka och körde längs den blockerade vägen, bort mot den illegala israeliska bosättningen.
Läs mer om Kufr Qaddoum: http://electronicintifada.net/tags/kufr-qaddoum
Att vara fri
Jag klev av bussen i Uppsala och tog ett djupt andetag. Trots att jag bar hela packningen kändes det verkligen som att en stor tyngd lättade från axlarna. Luften var så sval och behaglig att andas, och det var så tyst att vartenda ljud hördes, rasslet när jag råkade sparka till ett gruskorn, en ensam fågel som kvittrade, susandet i träden, en cykel på parallellgatan.
Ganska fort insåg jag att det inte bara var svalkan och tystnaden som gjorde det lättare att andas. När en ambulans körde förbi var min första tanke att det nog var en gamling som behövde akut sjukvård, inte oron över att det har varit ännu en attack och någon som har blivit skjuten.
Jag tänker på två palestiner vi träffade som hade varit i Sverige och som båda sa att här kände de sig som människor. Den ena hade utbildat sig här och beskrev hur fantastiskt det var att få utrymme att tänka, att kunna utvecklas intellektuellt, att känna framtidstro. Den andra hade besökt Sverige för att berätta om Palestina och beskrev att han släppte fram känslor i Sverige på ett sätt som liksom inte går om man ska kunna leva och fungera på Västbanken. Han berättade hur han grät i Sverige för första gången på många många år. Att gråta över alla hemskheter som är en så naturlig del av att vara människa kunde han liksom inte tillåta sig i Palestina.
Jag känner en sån lycka och tacksamhet över alla som har kämpat före mig som har gjort att jag har så pass mycket rörelsefrihet från förtryck som jag ändå har. Och jag lyssnar på vartenda ord som fin-Nina sjunger om frihet. Och jag gråter över alla som inte har sin frihet, med allt vad det innebär. Jag är ju tillräckligt fri för att kunna kosta på mig lyxen att släppa fram gråten.
Ockupationsturism och barnfångar i Silwan
Det finns många underliga anledingar att tvinga palestinier att fly från sina hem. I stadsdelen Silwan, Jerusalem planeras demolering av 110 hus i september 2012. Kung David sägs ha tagit promenader med sin hustru i ormådet för många, många år sedan och nu vill bosättarna göra om det till ”Kung Davids trädgård.”
Silwan ligger precis utanför gamla stan och är likt resten av östra Jerusalem olagligt ockuperat sedan 1967.
I slutet av 80-talet kom en man vid namn David Beeri till Silwan. Han ville arrangera turistturer, kunde arabiska och lärde känna många av palestinierna i området. I alla tider har det kommit turister till området och invånarna hade inga problem med hans planer. David blev nära vän med en palestinier som erbjöd honom att flytta in i hans hus, vilket också skulle bli det första att ockuperas. En dag gick David tillsammans med andra judar in i huset med maskingevär och sedan dess har han och andra bosättare tagit över fler hus. De styrs av en organisation som heter Elad, vars syfte är att ta över hela området där det idag bor 40 000 palestinier.
Varje år passerar hundratusentals turister Silwan, men få vet om stadsdelens egentliga namn, än färre att ”City of David” inte bara är en turistattraktion utan även en bosättning. Att en lång tunnel byggs under området, vilket gör att många hus kommer att falla samman, är inte heller information som sprids. Turisterna slussas runt på ett sådant sätt att de aldrig skulle kunna gissa sig till sanningen om området. Kung Davids grav, parker och en pool är det som ska beskådas.
Fängelseguide för palestinska barn mellan 12-18 år. Israeliska barn får inte fängslas förrän de blir 18 år.
Varje dag är det sammandrabbningar mellan barn och militär i Silwan. Området är trångbott och barnen lever under ständig stress för att arresteras, vräkas eller få sitt hus förstört. Vittnesmålen är många om barn som blivit slagna och hotade av polisen och militären under arresten. Ett återkommande hot är att barnet ska ”få ruttna i fängelset.” Konsekvenserna av att arresteras blir sömnsvårigheter, plötsliga aggressionsutbrott, inkontinent och koncentrationssvårigheter. Många barn tar droger för att hantera sina trauman.
År 2009 byggde invånarna i Silwan tillsammans upp ett informations- och aktivitetscenter för att barnen skulle få en tryggare tillvaro än den ute på gatan. Dagen efter invigningen blev centret stormat av militär med medtagen demoleringsorder. Aktivsterna lyckades behålla huset efter mycket protester och idag fungerar det även som aktivitetshus för kvinnor.
Det känns i magen när man går förbi klagomuren i Jerusalem. Det är vetskapen om att det bara några hundra meter bort pågår nattliga räder för att fängsla barn, bosättare som med vapen i hand går in och tar över människors hus och bulldozers som förstör hela områden. Vi lekte med några barn på centret häromdagen och man hoppas att de inte ska behöva sitta i fängelse eller bli hemlösa. Centret fungerade som en fristad, i vilket fall för tillfället.
